Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism arbetar för att förbättra samverkan mellan myndigheter, kommuner och organisationer på nationell, regional och lokal nivå för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Samordnaren ska även verka för att öka kunskapen om våldsbejakande extremism samt främja utvecklingen av förebyggande metoder.

Läs mer om vad vi gör   Gå till vårt utbildningsmaterial

vistodjerlokalt

Stärka och stödja samverkan mellan berörda aktörer

Genom att anordna regionala konferenser och dialogseminarium kan vi stödja och stärka aktörer.

tempillustration

Stödja aktörer som identifierar lokala problem med våldsbejakande extremism

Genom att sprida kunskap och goda exempel under kommunbesök kan vi stödja och samordna lokala aktörer.

vilyssnarochlar

Genomföra riktade utbildningsinsatser om våldsbejakande extremism

Genom att anordna utbildningstillfällen och sprida utbildningsmaterialet Samtalskompassen ökar vi samhällets kunskapsnivå.

Läs mer om vårt uppdrag i kommittédirektiven och om vårt utvidgade uppdrag i tilläggsdirektiven.

Läs mer om pilotverksamheten med en nationell stödtelefon i tilläggsdirektiven.

Aktuellt

Regeringsbeslut om nya uppdrag den 30 juni

30 juni fattade regeringen beslut om följande:

Uppdrag till Statens medieråd för att översätta MIK för mig samt delar av materialet som tagits fram inom No hate speech movement till olika språk. Utbildningsmaterialet ska också uppdateras.

Ytterligare stöd till kommuner och organisationer för verksamhet som värnar demokratin mot våldsbejakande extremism – statsbidrag som fördelas av MUCF.

Uppdrag till MUCF att ta fram en vägledning för kommuners samverkan med det civila samhällets organisationer i det förebyggande arbetet mot extremism (ska tas fram i samverkan med Samordnaren och SST).

Stöd till Göteborgs universitet för att stärka arbetet i skolor, fritidsverksamheter, socialtjänst. Insatser ska särskilt ta sikte på ungdomar i riskzon för radikalisering. Medlen ska också användas till organisering av nordisk forskarkonferens om våldsbejakande extremism.

Alla uppdrag finns här här.

Våldets sociala dimensioner-Individ, relation och organisation

Att förstå den sociala funktionen och betydelsen hos de handlingar som samhället försöker förebygga är ett viktigt i det förebyggande arbetet. På initiativ av den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism diskuterar tolv forskare inom sociologi, kriminologi, psykologi, religionsvetenskap, statsvetenskap, socialantropologi och teologi våldets sociala dimensioner.

I denna antologi har författarna satt en tillfällig parentes runt nyckelbegreppen ”radikal” och ”extrem”, för att istället fokusera på våld som relation. Utgångspunkten är att det radikala inte automatiskt kan eller bör förknippas med våldsutövning. Tvärtom bidrar förmodligen radikala idéer positivt till social pluralism och demokratisk utveckling. Att bejaka och samlas runt radikala perspektiv är alltså i sig inte något samhällsproblem. Problemet uppstår först när det radikala tar sig våldsamma uttryck och på så sätt hotar statens legitima våldsmonopol och i förlängningen blir ett hot mot demokratin.

Författarna koncentrerar sig på våld som en grundläggande social relation och våld som en organiserande princip. Våld finns närvarande i olika sociala sammanhang och fyller såväl positiva som negativa funktioner. Våldet riktas inte endast externt mot meningsmotståndare, utan även intern för att upprätthålla en social ordning. Genom att öppna upp en dialog mellan forskare som studerar olika fenomen, men där våld i någon mening utgör en gemensam nämnare, har förhoppningen varit att öka kunskapen om våldets betydelse. Genom större kunskap om våldets dimensioner är förhoppningen att vi kan stärka förebyggande arbetet mot våldsorienterade fenomen.

Boken vänder sig till dem som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med våldets konsekvenser såsom poliser, socionomer och lärare men även beslutsfattare och politiker.

Boken kan beställas genom Studentlitteratur.

Våldets sociala dimensioner – Individ, relation, organisation

Redaktörer:
Christofer Edling
Amir Rostami

Författare:
Niklas Altermark
Susanne Boëthius
Emma Bäck
Mohammad Fazlhashemi
Anna Hedlund
Aage Radmann
Jerzy Sarnecki
Mikaela Sundberg
Sara Uhnoo
Peter Åkerbäck

 

 

Att lämna våldsbejakande miljöer

Institutet för Framtidsstudier har på initiativ av Samordnaren tagit fram Att lämna våldsbejakande extremism – En kunskapsöversikt (2016) där faktorer, händelser och processer som gör att individer lämnar våldsbejakande extremism diskuteras. Nyligen har Brottsförebyggande rådets (Brå) slutfört en Kartläggning över stöd till avhopp från kriminella grupperingar (2016) och Polismyndigheten har antagit nationella riktlinjer för avhopparverksamhet som vilar bland annat på Polismyndighetens Nationella Strategi för att lämna våldsbejakande miljöer (2014). Utöver dessa finns det kunskap och information som Samordnaren har samlat in från kommunbesök och erfarenhet från svenska och internationella avhopparverksamheter.

Det insamlade materialet visar att utträdesprocessen är en icke-linjär process. Den är krävande för individen och sker ofta genom ”att individen känner sig desillusionerad inför någon eller flera delar av sin miljö, eller att individen börjar önska sig ett liv som omöjliggör fortsatt delaktighet” (Carlsson, 2016). De som lämnat högerextrema miljöer upplever större svårigheter än de som lämnat vänsterextrema miljöer, och allra svårast är det för dem som lämnar våldsbejakande islamistiska miljöer. Det beror bland annat på att tillhörigheten i dessa miljöer är mer stigmatiserad. Individer inom dessa miljöer har vanligtvis en problembild som förlänger och försvårar utträdeprocessen. Det verkar också vara så att dessa miljöer, likt kriminella gäng, sanktionerar utträde med någon form av bestraffning vilket i sin tur kan hämma utträdeprocessen. Genomgång av det empiriska materialet visar också att skälen att lämna sällan är ideologiska, utan ofta växer fram på grund av mer sociala och praktiska faktorer.

När det gäller verksamheter som syftar till att underlätta utträdeprocesser visar det insamlade materialet att det kan vara svårt som utomstående aktör att få en individ att lämna våldsbejakande extremism. Det kan ibland istället få motsatt effekt där individer väljer att sluta sig. Det är oftast kopplat till att motivationen för att lämna inte har växt fram hos individen. Viljan att lämna växer ofta fram på grund av andra, mer sociala och praktiska aspekter. Därför bör de interventioner som syftar till att stödja individers utträdesprocesser fokusera på individers sociala och praktiska behov där individens vilja att lämna kan krokas fast vid praktiska och sociala faktorer. Det är nödvändigt i en inledande intervention att inledningsvis genomföra en bedömning av individens situation, förutsättningar, behov och motivation till förändring.

Det är också viktigt att definiera en avhoppare samt sådan verksamhet som syftar till att underlätta utträden. Definieras inte detta finns en risk att sådan verksamhet sammanblandas med till exempel traditionell brottsutredning eller underrättelseinhämtning, något som kan försvåra utträdesprocessen där individer distanserar sig från sociala myndigheter och andra aktörer (Polismyndigheten, 2014).

Det insamlade materialet visar att utträde främst realiseras genom sociala faktorer. Dessa faktorer knyter individen till det omgivande samhället genom att bland annat strukturera dennes rutiner i vardagen och där möjligheter till informell social kontroll frodas. Utträdet kan stabiliseras och förstärkas genom att individen erbjuds andra positiva arenor.

Utträdesprocesser ur våldsbejakande miljöer, inklusive från kriminella gäng, kan delas in i två övergripande dimensioner, en social och en praktisk dimension. Den sociala dimensionen är förenad med vändpunkter i individens livsförlopp i form av sociala relationer. Det kan handla om kärleksrelation till anhöriga, partner, och barn, eller övergången till vuxenlivet där individer börjar arbeta, studerar eller bildar familj (se Carlsson 2016). Den praktiska dimensionen handlar framför allt om de praktiska behov som individen har, det kan handla om inträde i arbetslivet, psykiatriskt stöd, omlokalisering på grund av ett skyddsbehov eller omlokalisering av andra skäl som möjliggörande av tillträden till prosociala miljöer. Utträdesprocessen kristalliseras sig också som en subjektiv, kognitiv process, där individen förbereder sig för att vilja lämna, och stegvis förändrar sitt sätt att se på sig själv och världen (Carlsson, 2016).

För att möjliggöra ett lyckat utträde behöver utträdeprocessen balanseras mellan den sociala och praktiska dimensionen. De myndighetsbaserade avhopparverksamheter som finns har fokuserat i stor utsträckning på den praktiska dimensionen och idéburna organisationerna har haft större förmåga att hjälpa till att stabilisera faktorer inom den sociala dimensionen. Denna obalans – baserad på brist på strukturerad samverkan mellan olika aktörer – har resulterat i att individer trots ett initialt lyckat utträdde har återfallit i gamla mönster (Polismyndigheten, 2014). Både dimensioner behöver därför adresseras för att kunna underlätta för individer att lämna våldsbejakande extremism.

När det gäller den praktiska dimensionen är kommunerna den primära aktören eftersom det flesta åtgärder inom den praktiska dimensionen är ordinarie kommunal verksamhet. Av denna anledning behöver det på kommunal nivå (alternativt kommunöverskridande lösningar för mindre kommuner) finnas kunskap, förmåga, mandat och detaljerade riktlinjer för hur man kan samordna befintliga resurser och verksamheter för att underlätta för individer att lämna våldsbejakande extremism. Det finns heller ingen anledning att ha olika verksamheter för utträden från kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska miljöer eftersom det finns en tydlig överlappning mellan miljöer och det är snarlika praktiska åtgärder som vidtas i ärenden med avhoppare.

Kommuner behöver inventera befintliga verksamhet och skapa förutsättningar för följande komponenter i syfte att underlätta för individer att utträda från våldsbejakande extremism:

Riktlinjer: Utan tydliga riktlinjer för vilken roll och mandat kommunala verksamheter har samt hur samverkan mellan kommun, myndigheter och det civila samhällets organisationer ska formeras finns det risk för att underlättande insatser i bästa fall blir verkningslösa och i sämsta fall kontraproduktiva. I kommunala riktlinjer ska avhoppare vara en målgrupp annars finns det risk att individer inte får det stöd de är i behov av.

Screening: För att bedöma vilka insatser och sociala åtgärder som är lämpliga för att stärka ett utträde är det viktigt att en initial bedömning av individer genomförs. Individuell handlingsplan är viktig för att undersöka möjliga åtgärder som kan stärka den förändringsprocess som avhoppare har inlett. Det är också här som möjlighet ges att undersöka andra problem, som substansberoende och initiera en eventuell neuropsykiatrisk utredning. Behandling av dessa problem måste påbörjas för ett lyckat utträde.

Samverkan mellan kommunens verksamheter, myndigheter, civila samhällets organisationer och anhöriga är nödvändig för att underlätta, stabilisera och stimulera utträdeprocessen. Utan samverkan är det svårt att genomföra en bedömning som syftar till att identifiera framgångsfaktorer för ett lyckat utträde.

Myndigheter har en roll när det gäller stöd med praktiska faktorer, exempelvis arbete, bostad, och utbildning etc., (se Polismyndigheten 2014). Individens relationer till föräldrar, syskon, kamrater, partners, etc., är betydelsefulla för att stödja utträdeprocessen (Carlsson, 2016, Polismyndigheten, 2014). Den praktiska dimensionen handlar inte enbart om att uppmärksamma grundläggande livsvillkor – som ekonomiska behov – utan de praktiska åtgärderna binder individen till en meningsfull tillvaro som knyter dennes vardag till det omgivande samhället. Utan en meningsfull tillvaro, samhörighet, social kontroll som strukturerar individens vardag minskar möjligheterna att binda individen till det konventionella samhällets institutioner (Carlsson, 2016). Det finns annars risk att utträdet försvåras med risk för återfall.

Den praktiska dimensionen måste genom samverkan krokas fast till den sociala dimensionen för att underlätta utträden. För att underlätta ett sampel mellan den praktiska och den sociala dimensionen måste en samverkan – där aktörer verkar ihop mot ett gemensamt mål – ske mellan myndigheter, civila samhällets organisationer och individer som har en betydelsefull roll hos avhoppare.

Samverkan mellan myndigheter och civila samhällets organisationer måste baseras på en stabil ekonomisk plattform som både tryggare samverkan och tillåter att dessa organisationer kan bygga upp kompetens och beredskap. Istället för projektstöd bör andra former av långsiktiga samverkanssystem övervägas. Exempelvis bör idéburet offentligt partnerskap (IOP) eller annan form av överenskommelser övervägas vid inrättande av avhopparverksamheter för att långsiktigt trygga samverkan mellan olika aktörer.

Slutligen måste de verksamheter som arbetar med utträdeprocesser ständigt utveckla nya metoder och anpassa sig till förändringar i omvärlden.

Ladda ner rapporten
Att lämna våldsbejakande extremism: En kunskapsöversikt (2016) här

Ladda ner rapporten
Kartläggning över stöd till avhopp från kriminella grupperingar (2016) här.

Visa fler nyheter

Vilka vi är

Den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism är till formen en statlig utredning med namnet En nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.

Den Nationella samordnaren har, likt statliga myndigheter, i uppdrag att utföra de uppgifter som finns definierade i vårt kommittédirektiv. Vi är till formen en liten självständig myndighet som för en kontinuerlig dialog med Regeringskansliet.

Läs mer om vilka vi är

Varför vi finns

Den Nationella samordnarens yttersta uppdrag är att främja ett långsiktigt förebyggande arbete för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.

Läs mer om varför vi finns